Återvändo

Det är kallare igen. Frost på cykelsadeln. Ett tunt lager vitt puder över tillvaron, som en tillfällig sordin på alla starkare uttryck. Den svaga dimman som manar till eftertänksamhet. Morgonkylan.

Långsamt, långsamt. Upproriskt färgstark, löftesrik, med den trovärdighet som bara den åtnjuter som verkligen stiger upp varje dag. Vittnar om att ljuset återvänder, är ljuset som återvänder, lovar att en dag även ta värmen med sig. Pudret ger sig, men ännu bara fläckvis.

Tåget som obönhörligt avgår vid samma hjärtlösa klockslag blir en måttstock. Plötsligt är det ljust redan halvvägs, fast det alldeles nyss kändes som en omöjlighet.

En dag är mörkret lika långt borta som en gång ljuset.