Varför jag inte bloggar

Sedan jag bloggade senast, i augusti, har jag fullständigt kört fast när jag försökt fortsätta skriva. Vad jag än försöker skriva om så vänder tanken tillbaka till drunknande flyktingar i Medelhavet, till barnen jag mött på Malmö C som klarat sig dit, i bästa fall med sina familjer, till vännerna som volontärarbetat dag som natt och berättelserna de återger, som gör att det man tänkt säga fastnar i halsen.

Jag har försökt fortsätta skriva om pyssel och fåglar. Om utsikten. Tangenterna klibbar fast, orden snurrar in sig i en enda virvel och det blir bara en sorgsen sörja av det.

Jag vill skriva om sunt förnuft. Om att välkomna den som behöver. Om att behandla andra som man själv skulle vilja bli bemött om man tvingats fly sitt land, och hur otroligt mycket resurser vi egentligen har i det här landet om man jämför. Men jag tappar sugen. Efter sjutton triljarder idiotiska facebookdiskussioner om att ta hand om våra egna först och alla andra tänkbara bortförklaringar som egentligen bara går ut på att det är lite jobbigt att behöva lyfta blicken och se medmänniskan framför sig, så tappar jag sugen.

Men någon gång kommer jag igen. Då ska jag skriva om hoppet, om våren och om medmänskligheten som är så mycket större än idiotin och egoismen.

Vi hörs då.

Lämna en kommentar

Under Okategoriserade

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s