Tomater

I år blev det tomatsådd 3 mars. Till skillnad från tidigare års balkongodling ska jag i år ha flera sorter och flera plantor av varje sort. Eventuellt blir det både i krukor och på friland, det återstår att se.

Årets sorter är bifftomaten Brandywine, körsbärstomaten Gardener’s Delight, vinbärstomat och en sort jag plockat frön från i Toscana för ett antal år sen som sägs heta Sorbia. Jag har tyvärr inte lyckats få bekräftat att det verkligen finns en sort som heter så, den är helt ogooglingsbar. Har du koll på italienska kulturarvssorter, hör gärna av dig!

Till den som har en balkong eller någon annanstans att odla, och funderat på att odla tomater men inte vågat: Prova! Det är en tacksam växt.

Mina bästa knep:

• Välj en tillräckligt stor kruka. Vi pratar om löjligt stora krukor. Gärna minst 15 liter per tomat (t.ex. en murarhink). Då blir det betydligt enklare att hålla jorden fuktig även om det blir en varm sommar. 
• Köp dyr jord. Jag använder numera enbart Hasselfors U-jord till krukodlingar, senast 99 kr för 50 liter. Det finns säkert andra bra märken, men det är den prisklassen du ska sikta på. Bra jord håller strukturen hela säsongen och är mer näringsrik (men även med en bra jord kommer man behöva tillföra mer näring under säsongen).
• De gånger jag har köpt färdiga plantor har jag satt dem direkt i den stora krukan. Tryck ner en rejäl bambupinne eller liknande som du kan binda upp den vid (tänk minst 1,5 meter om det är en högväxande sort). Rötterna skadas minst om pinnen är med från början. Sätt plantan djupt. Den blir stadigare då, och den kommer växa ikapp på nolltid. Du kan fylla på med jord efterhand om det behövs.
• Vill du prova att driva upp plantor från frön går det utmärkt att vänta några veckor till, beroende på var du bor. Det måste vara frostfritt när plantorna sätts ut, och det är ingen poäng att så tidigare än 8 veckor innan det går att sätta ut dem.
• Köp sortäkta frön, och undvik tomaterna i grönsaksdisken. Tomater man köper kan mycket väl vara så kallade F1-hybrider, vilket innebär att man inte kan veta om det blir någon skörd att tala om, och vad det i så fall blir för tomater. F1-hybrider finns även i fröhyllan. Låt bli dem om du vill spara frön från dina egna tomater.
• Köp inte frön på Plantagen. De har visat sig ha helt opålitliga odlingsanvisningar. Se fenomenala Lena Israelssons blogg.
• Fröplantorna kommer att ränna iväg och bli långa och taniga. Ingen fara! Sätt plantorna djupt när du planterar om dem. Det bildas rötter längs hela stammen. Det här är ett av skälen till att just tomater är tacksamt att odla. Jag brukar börja med att plantera om småplantorna så djupt det går i ett mjölkpaket (alltså i ett helt paket på höjden). Därefter i den stora krukan. Proffsen skulle säkert plantera om fler gånger, men det får ju finnas gränser någonstans.
• Vattna mycket på en gång istället för att stänka på lite varje dag.

Lycka till!

Bästa kraschtårtan

Jag tänkte dela med mig av ett tårtrecept. Naturligtvis är det viktigt med förberedelserna, så se till att du har alla ingredienser hemma.

1. Fundera på om det inte vore trevligt med något slags tårta när kompisarna kommer över.
2. Bestäm dig för att den så kallade ”Hovets gräddtårta” är perfekt för ändamålet.
3. Kom på att du absolut inte hinner baka marängbottnar. Byt ut de hembakade bottnarna med rispuffar mot färdiga marängbottnar. Det blir nästan lika bra.
4. Köp marängbottnar, vispgrädde, mörk blockchoklad, kesella och koncentrerad apelsinjuice. Tårtpapper har du säkert redan hemma.
5. Börja lägga ihop tårtan i sista minuten, så att du inte har något val när du öppnar paketen med marängbottnar och inser att de inte klarat transporten särskilt väl.
6. Gör en skiss över hur du kan pussla ihop bitarna av marängbotten till två nästan hela rundlar.
7. Klipp ut en lagom stor bit bakplåtspapper. Vem har tårtpapper hemma, liksom? 
8. Smält chokladen på lite för hög effekt i micron, eftersom du nu börjar få lite bråttom. Släng den brända chokladen och smält ny. Vädra. 
9. Vänd ner choklad och apelsinjuicekoncentrat i kesellan. 
10. Bred chokladkrämen på hälften av marängbitarna. Bred vispad grädde över. 
11. Improvisera ett snyggt mönster av de återstående marängdelarna. 
12. Servera. 
13. Motta applåderna. 

Sätta spår

Jag har köpt en dymo-märkare. Den äldre sorten, som stansar ut versaler i svart eller blå plast om man trycker tillräckligt hårt. Det fanns visst röda plastremsor att köpa till. 

Vad är det med människans behov av att sätta spår? Att stansa ett avtryck, om inte i en annan människas själ så åtminstone i en blå plastremsa? 

Mycket av mänskligheten försvinner i tystnad och glömska, som en medioker roman från 50-talet. Ändå faller inte ens en sparv till marken utan i någon mån sätta spår i verkligheten, minnas av Gud, ha ett syfte. 

Varje människa sätter ett avtryck. Någonstans, någon gång, hos någon. 

Vitsippor

När jag bodde mitt bland vitsipporna tänkte jag aldrig på att de doftar. Idag kastar jag mig framstupa för att komma så nära som möjligt. Plockar stora buketter, packar i blött papper och hoppas att de ska klara en timme i bilen. Det gör de alltid.

Hela vintern tänker jag att den här våren ska bli annorlunda. Jag ska åka på utflykter, fika i skogen, ligga på mage bland vitsipporna och ta in så mycket vår som ryms i huvudet. Med våren väl på plats tar flyttkartonger och tapetval över tillvaron. Vitsipporna finns väl kvar, hinner jag tänka.

Sen smäller det på Drottninggatan.

Jag sänker näsan djupt i vitsippsbuketten.

22 år

Vissa sånger borde aldrig sjungas. Vissa dagar borde klippas ur kalendern och aldrig bli mer. 

Den vita kistan. Fyra ljus. Oändligt med blommor, i oändligt många färger. Liljedoften, tung över församlingen. Liljekonvaljer i handbuketter. 

Meningslösheten, så mycket tyngre än liljedoften. 

Och ändå, envist men stilla, hoppet om att detta inte är slutet. Hoppet att hålla fast vid som vid relingen på båten när hela ens väsen vill följa meningslösheten ner i djupet. Hoppet och  förvissningen om att en dag få ses igen, där ingen smärta är och ingen sorg och där allt är gott. 

Ur Lägerkonversationer, 2016

”Vad ska ni laga av all kaviar?”
(Gårdens ordinarie personal som packat upp vår mat, bl.a. två lådor à 18 tuber kaviar. Inte två tuber, som vi beställt.)

”Håller du på och tänker nu? Sluta med det.”
(Eminent frivillig i köket som inser att köksansvarig försöker vara konstruktiv vid fel tid på dygnet.)

”Det råkade bli en burk Nutella över.”
(Nämnda köksansvarig som även dagen efter försökt vara konstruktiv vid samma tid på dygnet, och då räknat fel.)

”Nutella?”
(Burken syntes bara korta stunder i taget därefter, och då oftast samtidigt som en påse gifflar. Tack till vår sponsor Pågens.)

”Vill ni ha hjälp? Vad kan jag göra?”
(Ett flertal ledare och deltagare, som inte alltid fick något vettigt svar av köksansvarig, vilken härmed ber om ursäkt.)

”Vill du ha en tub kaviar? Du får två.”

”Var är köttet? För ni skar inte upp båda påsarna till grytan igår, väl?”
(Strax innan beslut fattas om att göra en ny gryta baserat på gårdagens, i och för sig mycket generösa, rester och vad som annars kan uppbådas. Däribland trettio lånade gula lökar.)

Vissa saker händer bara på läger. Andra saker händer bara när man jobbar i ett kök flera dagar i sträck. En del saker är man väldigt glad att man får vara med om tillsammans med fantastiska frivilliga. Ibland får man allt det på en gång. Då är det Vänskapsläger.

Trä!

Snickarkurs, säger noggranna läsare av förra inlägget. Vadå snickarkurs?
Jo, jag ägnade fem dagar i mars åt att snickra ihop ett litet skåp. Eller börja snickra ihop ett skåp rättare sagt, jag hann inte riktigt klart. Desto bättre, nu har jag goda skäl att utöka verktygsparken med japanska sågar och stämjärn och annat kul som behövs för att att sinka hörn. (Det var verkligen SÅ roligt.)

 

Ett sinkat hörn på vad som ska bli en låda. Körsbärsträ till vänster och ask till höger.

Kursen heter ”Gör ditt egna lilla väggskåp” och hålls av möbelsnickaren och slöjdläraren Håkan Palm i Lädja. Är man intresserad av att investera fem fullmatade dagar i kreativt skapande i trä är det verkligen en toppenkurs. En del moment görs på maskin och annat manuellt. Vi var sju deltagare och det var mycket god stämning. Som bonus kan nämnas den fantastiska maten som serverades under kursen. Nästa tillfälle är i oktober.

Jag har inte jobbat i trä på länge, men det är verkligen ett favoritmaterial. Levande, svårtämjt, vackert. Det får definitivt bli mer trä framöver.

Bilder på skåpet ska jag förstås servera när det är klart!

 

(Sponsrat inlägg? Mutad bloggare? Nej. Jag gillade kursen precis så här mycket.)

Monthly Makers – miniatyr

I vintras fastnade jag under en period fullständigt i den fenomenala bloggen som Alicia står bakom. (Jo, man kan läsa sig igenom hela, säger hela, bloggen. Det är värt det, testa gärna.) Hon jobbar kreativt i en mängd olika material och uttrycksformer, och berättar om detta på ett befriande prestigelöst sätt. Via Alicia hittade jag till bloggprojektet Monthly Makers som hon tillsammans med elva andra bloggare står bakom. Monthly Makers är ett sätt att uppmuntra till kreativitet genom månadsvisa teman. Februari månadstema ”trä” missade jag med en vecka, eftersom snickarkursen som redan var bokad ägde rum först i mars och mer idéer än så rymdes inte. Månadstemat nu i mars är ”miniatyr” och det är ju helt oemotståndligt, naturligtvis. Särskilt för en sån som mig, vars första riktiga favoritmaterial var cernitlera.

Jag började först att krångla med det jag hade hemma, dvs delar från en smyckesmaterialsats. Det blev en galge. Inte två, den andra blev alldeles skev. Mer än så ville det sig inte riktigt.

 
 Någonstans i bakhuvudet hade jag nog Alicias vårfåglar, kombinerat med att vilja testa den lufttorkande lera hon använt till dem. Där jag firade påsken hade jag varken tillgång till köpelera eller lust att åka extra till stan för att handla, så det blev hemgjord porslinslera efter Rebeccas recept istället. Den krymper litegrann när den torkar, men inte alls så mycket som trolldeg, och den är väldigt trevlig att jobba med. Förklätt till ett test av lera ville de här påskhönsen komma fram i ljuset. Någon gång kanske de får öglor, tråd och färg också, vi får se. Tills vidare är de en blandad flock höns. Om någon undrar om höns verkligen har så långa stjärtfjädrar så är det en mycket ovanlig form av vita japanska plymhöns.

Möjligen vill någon av dem istället bli en fredsduva. Jag hade velat skicka ut den över jorden i så fall.

Återvändo

Det är kallare igen. Frost på cykelsadeln. Ett tunt lager vitt puder över tillvaron, som en tillfällig sordin på alla starkare uttryck. Den svaga dimman som manar till eftertänksamhet. Morgonkylan.

Långsamt, långsamt. Upproriskt färgstark, löftesrik, med den trovärdighet som bara den åtnjuter som verkligen stiger upp varje dag. Vittnar om att ljuset återvänder, är ljuset som återvänder, lovar att en dag även ta värmen med sig. Pudret ger sig, men ännu bara fläckvis.

Tåget som obönhörligt avgår vid samma hjärtlösa klockslag blir en måttstock. Plötsligt är det ljust redan halvvägs, fast det alldeles nyss kändes som en omöjlighet.

En dag är mörkret lika långt borta som en gång ljuset.

Varför jag inte bloggar

Sedan jag bloggade senast, i augusti, har jag fullständigt kört fast när jag försökt fortsätta skriva. Vad jag än försöker skriva om så vänder tanken tillbaka till drunknande flyktingar i Medelhavet, till barnen jag mött på Malmö C som klarat sig dit, i bästa fall med sina familjer, till vännerna som volontärarbetat dag som natt och berättelserna de återger, som gör att det man tänkt säga fastnar i halsen.

Jag har försökt fortsätta skriva om pyssel och fåglar. Om utsikten. Tangenterna klibbar fast, orden snurrar in sig i en enda virvel och det blir bara en sorgsen sörja av det.

Jag vill skriva om sunt förnuft. Om att välkomna den som behöver. Om att behandla andra som man själv skulle vilja bli bemött om man tvingats fly sitt land, och hur otroligt mycket resurser vi egentligen har i det här landet om man jämför. Men jag tappar sugen. Efter sjutton triljarder idiotiska facebookdiskussioner om att ta hand om våra egna först och alla andra tänkbara bortförklaringar som egentligen bara går ut på att det är lite jobbigt att behöva lyfta blicken och se medmänniskan framför sig, så tappar jag sugen.

Men någon gång kommer jag igen. Då ska jag skriva om hoppet, om våren och om medmänskligheten som är så mycket större än idiotin och egoismen.

Vi hörs då.