Vitsippor

När jag bodde mitt bland vitsipporna tänkte jag aldrig på att de doftar. Idag kastar jag mig framstupa för att komma så nära som möjligt. Plockar stora buketter, packar i blött papper och hoppas att de ska klara en timme i bilen. Det gör de alltid.

Hela vintern tänker jag att den här våren ska bli annorlunda. Jag ska åka på utflykter, fika i skogen, ligga på mage bland vitsipporna och ta in så mycket vår som ryms i huvudet. Med våren väl på plats tar flyttkartonger och tapetval över tillvaron. Vitsipporna finns väl kvar, hinner jag tänka.

Sen smäller det på Drottninggatan.

Jag sänker näsan djupt i vitsippsbuketten.

22 år

Vissa sånger borde aldrig sjungas. Vissa dagar borde klippas ur kalendern och aldrig bli mer. 

Den vita kistan. Fyra ljus. Oändligt med blommor, i oändligt många färger. Liljedoften, tung över församlingen. Liljekonvaljer i handbuketter. 

Meningslösheten, så mycket tyngre än liljedoften. 

Och ändå, envist men stilla, hoppet om att detta inte är slutet. Hoppet att hålla fast vid som vid relingen på båten när hela ens väsen vill följa meningslösheten ner i djupet. Hoppet och  förvissningen om att en dag få ses igen, där ingen smärta är och ingen sorg och där allt är gott. 

Ur Lägerkonversationer, 2016

”Vad ska ni laga av all kaviar?”
(Gårdens ordinarie personal som packat upp vår mat, bl.a. två lådor à 18 tuber kaviar. Inte två tuber, som vi beställt.)

”Håller du på och tänker nu? Sluta med det.”
(Eminent frivillig i köket som inser att köksansvarig försöker vara konstruktiv vid fel tid på dygnet.)

”Det råkade bli en burk Nutella över.”
(Nämnda köksansvarig som även dagen efter försökt vara konstruktiv vid samma tid på dygnet, och då räknat fel.)

”Nutella?”
(Burken syntes bara korta stunder i taget därefter, och då oftast samtidigt som en påse gifflar. Tack till vår sponsor Pågens.)

”Vill ni ha hjälp? Vad kan jag göra?”
(Ett flertal ledare och deltagare, som inte alltid fick något vettigt svar av köksansvarig, vilken härmed ber om ursäkt.)

”Vill du ha en tub kaviar? Du får två.”

”Var är köttet? För ni skar inte upp båda påsarna till grytan igår, väl?”
(Strax innan beslut fattas om att göra en ny gryta baserat på gårdagens, i och för sig mycket generösa, rester och vad som annars kan uppbådas. Däribland trettio lånade gula lökar.)

Vissa saker händer bara på läger. Andra saker händer bara när man jobbar i ett kök flera dagar i sträck. En del saker är man väldigt glad att man får vara med om tillsammans med fantastiska frivilliga. Ibland får man allt det på en gång. Då är det Vänskapsläger.

Trä!

Snickarkurs, säger noggranna läsare av förra inlägget. Vadå snickarkurs?
Jo, jag ägnade fem dagar i mars åt att snickra ihop ett litet skåp. Eller börja snickra ihop ett skåp rättare sagt, jag hann inte riktigt klart. Desto bättre, nu har jag goda skäl att utöka verktygsparken med japanska sågar och stämjärn och annat kul som behövs för att att sinka hörn. (Det var verkligen SÅ roligt.)

 

Ett sinkat hörn på vad som ska bli en låda. Körsbärsträ till vänster och ask till höger.

Kursen heter ”Gör ditt egna lilla väggskåp” och hålls av möbelsnickaren och slöjdläraren Håkan Palm i Lädja. Är man intresserad av att investera fem fullmatade dagar i kreativt skapande i trä är det verkligen en toppenkurs. En del moment görs på maskin och annat manuellt. Vi var sju deltagare och det var mycket god stämning. Som bonus kan nämnas den fantastiska maten som serverades under kursen. Nästa tillfälle är i oktober.

Jag har inte jobbat i trä på länge, men det är verkligen ett favoritmaterial. Levande, svårtämjt, vackert. Det får definitivt bli mer trä framöver.

Bilder på skåpet ska jag förstås servera när det är klart!

 

(Sponsrat inlägg? Mutad bloggare? Nej. Jag gillade kursen precis så här mycket.)

Monthly Makers – miniatyr

I vintras fastnade jag under en period fullständigt i den fenomenala bloggen som Alicia står bakom. (Jo, man kan läsa sig igenom hela, säger hela, bloggen. Det är värt det, testa gärna.) Hon jobbar kreativt i en mängd olika material och uttrycksformer, och berättar om detta på ett befriande prestigelöst sätt. Via Alicia hittade jag till bloggprojektet Monthly Makers som hon tillsammans med elva andra bloggare står bakom. Monthly Makers är ett sätt att uppmuntra till kreativitet genom månadsvisa teman. Februari månadstema ”trä” missade jag med en vecka, eftersom snickarkursen som redan var bokad ägde rum först i mars och mer idéer än så rymdes inte. Månadstemat nu i mars är ”miniatyr” och det är ju helt oemotståndligt, naturligtvis. Särskilt för en sån som mig, vars första riktiga favoritmaterial var cernitlera.

Jag började först att krångla med det jag hade hemma, dvs delar från en smyckesmaterialsats. Det blev en galge. Inte två, den andra blev alldeles skev. Mer än så ville det sig inte riktigt.

 
 Någonstans i bakhuvudet hade jag nog Alicias vårfåglar, kombinerat med att vilja testa den lufttorkande lera hon använt till dem. Där jag firade påsken hade jag varken tillgång till köpelera eller lust att åka extra till stan för att handla, så det blev hemgjord porslinslera efter Rebeccas recept istället. Den krymper litegrann när den torkar, men inte alls så mycket som trolldeg, och den är väldigt trevlig att jobba med. Förklätt till ett test av lera ville de här påskhönsen komma fram i ljuset. Någon gång kanske de får öglor, tråd och färg också, vi får se. Tills vidare är de en blandad flock höns. Om någon undrar om höns verkligen har så långa stjärtfjädrar så är det en mycket ovanlig form av vita japanska plymhöns.

Möjligen vill någon av dem istället bli en fredsduva. Jag hade velat skicka ut den över jorden i så fall.

Återvändo

Det är kallare igen. Frost på cykelsadeln. Ett tunt lager vitt puder över tillvaron, som en tillfällig sordin på alla starkare uttryck. Den svaga dimman som manar till eftertänksamhet. Morgonkylan.

Långsamt, långsamt. Upproriskt färgstark, löftesrik, med den trovärdighet som bara den åtnjuter som verkligen stiger upp varje dag. Vittnar om att ljuset återvänder, är ljuset som återvänder, lovar att en dag även ta värmen med sig. Pudret ger sig, men ännu bara fläckvis.

Tåget som obönhörligt avgår vid samma hjärtlösa klockslag blir en måttstock. Plötsligt är det ljust redan halvvägs, fast det alldeles nyss kändes som en omöjlighet.

En dag är mörkret lika långt borta som en gång ljuset.

Varför jag inte bloggar

Sedan jag bloggade senast, i augusti, har jag fullständigt kört fast när jag försökt fortsätta skriva. Vad jag än försöker skriva om så vänder tanken tillbaka till drunknande flyktingar i Medelhavet, till barnen jag mött på Malmö C som klarat sig dit, i bästa fall med sina familjer, till vännerna som volontärarbetat dag som natt och berättelserna de återger, som gör att det man tänkt säga fastnar i halsen.

Jag har försökt fortsätta skriva om pyssel och fåglar. Om utsikten. Tangenterna klibbar fast, orden snurrar in sig i en enda virvel och det blir bara en sorgsen sörja av det.

Jag vill skriva om sunt förnuft. Om att välkomna den som behöver. Om att behandla andra som man själv skulle vilja bli bemött om man tvingats fly sitt land, och hur otroligt mycket resurser vi egentligen har i det här landet om man jämför. Men jag tappar sugen. Efter sjutton triljarder idiotiska facebookdiskussioner om att ta hand om våra egna först och alla andra tänkbara bortförklaringar som egentligen bara går ut på att det är lite jobbigt att behöva lyfta blicken och se medmänniskan framför sig, så tappar jag sugen.

Men någon gång kommer jag igen. Då ska jag skriva om hoppet, om våren och om medmänskligheten som är så mycket större än idiotin och egoismen.

Vi hörs då.