Monthly Makers – miniatyr

I vintras fastnade jag under en period fullständigt i den fenomenala bloggen som Alicia står bakom. (Jo, man kan läsa sig igenom hela, säger hela, bloggen. Det är värt det, testa gärna.) Hon jobbar kreativt i en mängd olika material och uttrycksformer, och berättar om detta på ett befriande prestigelöst sätt. Via Alicia hittade jag till bloggprojektet Monthly Makers som hon tillsammans med elva andra bloggare står bakom. Monthly Makers är ett sätt att uppmuntra till kreativitet genom månadsvisa teman. Februari månadstema ”trä” missade jag med en vecka, eftersom snickarkursen som redan var bokad ägde rum först i mars och mer idéer än så rymdes inte. Månadstemat nu i mars är ”miniatyr” och det är ju helt oemotståndligt, naturligtvis. Särskilt för en sån som mig, vars första riktiga favoritmaterial var cernitlera.

Jag började först att krångla med det jag hade hemma, dvs delar från en smyckesmaterialsats. Det blev en galge. Inte två, den andra blev alldeles skev. Mer än så ville det sig inte riktigt.

 
 Någonstans i bakhuvudet hade jag nog Alicias vårfåglar, kombinerat med att vilja testa den lufttorkande lera hon använt till dem. Där jag firade påsken hade jag varken tillgång till köpelera eller lust att åka extra till stan för att handla, så det blev hemgjord porslinslera efter Rebeccas recept istället. Den krymper litegrann när den torkar, men inte alls så mycket som trolldeg, och den är väldigt trevlig att jobba med. Förklätt till ett test av lera ville de här påskhönsen komma fram i ljuset. Någon gång kanske de får öglor, tråd och färg också, vi får se. Tills vidare är de en blandad flock höns. Om någon undrar om höns verkligen har så långa stjärtfjädrar så är det en mycket ovanlig form av vita japanska plymhöns.

Möjligen vill någon av dem istället bli en fredsduva. Jag hade velat skicka ut den över jorden i så fall.


Annonser

8 kommentarer

Under Entusiaster, Skapande

Återvändo


Det är kallare igen. Frost på cykelsadeln. Ett tunt lager vitt puder över tillvaron, som en tillfällig sordin på alla starkare uttryck. Den svaga dimman som manar till eftertänksamhet. Morgonkylan.

Långsamt, långsamt. Upproriskt färgstark, löftesrik, med den trovärdighet som bara den åtnjuter som verkligen stiger upp varje dag. Vittnar om att ljuset återvänder, är ljuset som återvänder, lovar att en dag även ta värmen med sig. Pudret ger sig, men ännu bara fläckvis.

Tåget som obönhörligt avgår vid samma hjärtlösa klockslag blir en måttstock. Plötsligt är det ljust redan halvvägs, fast det alldeles nyss kändes som en omöjlighet.

En dag är mörkret lika långt borta som en gång ljuset.

2 kommentarer

Under Okategoriserade

Varför jag inte bloggar

Sedan jag bloggade senast, i augusti, har jag fullständigt kört fast när jag försökt fortsätta skriva. Vad jag än försöker skriva om så vänder tanken tillbaka till drunknande flyktingar i Medelhavet, till barnen jag mött på Malmö C som klarat sig dit, i bästa fall med sina familjer, till vännerna som volontärarbetat dag som natt och berättelserna de återger, som gör att det man tänkt säga fastnar i halsen.

Jag har försökt fortsätta skriva om pyssel och fåglar. Om utsikten. Tangenterna klibbar fast, orden snurrar in sig i en enda virvel och det blir bara en sorgsen sörja av det.

Jag vill skriva om sunt förnuft. Om att välkomna den som behöver. Om att behandla andra som man själv skulle vilja bli bemött om man tvingats fly sitt land, och hur otroligt mycket resurser vi egentligen har i det här landet om man jämför. Men jag tappar sugen. Efter sjutton triljarder idiotiska facebookdiskussioner om att ta hand om våra egna först och alla andra tänkbara bortförklaringar som egentligen bara går ut på att det är lite jobbigt att behöva lyfta blicken och se medmänniskan framför sig, så tappar jag sugen.

Men någon gång kommer jag igen. Då ska jag skriva om hoppet, om våren och om medmänskligheten som är så mycket större än idiotin och egoismen.

Vi hörs då.

Lämna en kommentar

Under Okategoriserade

Att träna eller inte träna

2015/08/img_2495.jpg

Det är lika bra att erkänna från början. Jag är inte En Sån Som Tränar. Åtminstone inte av rutin, med glädje, för att jag tycker det är roligt eller för att jag blir hög av endorfiner. Jag tränar högst sporadiskt, och då för att jag vet att jag borde.

Med tanke på hur mycket energi jag lagt genom åren på att analysera min egen träningsovilja borde jag vid det här laget ha knäckt nöten. Så är icke fallet. Utöver några månader inför en halvmara, som jag anmälde mig till i ett anfall av komplett galenskap och ihop med en kompis som sedan tvingades backa ur, har jag aldrig tränat regelbundet mer än några enstaka veckor i sträck. Om man inte räknar ridningen. Men det gör man inte, för det är ju kul. Träning är något annat. Träning är måste, borde, smärta och prestationsångest.

Den senaste tiden har jag ändå kommit till att se träning litegrann som disk. Det är tråkigt men måste göras. Det är trevligast efteråt. Och ju mer man skjuter upp det, desto värre blir det.
Återstår att se om den insikten ökar mängden faktiskt genomförd träning.

2 kommentarer

Under Träning

Skam den som ger sig

2015/06/img_2309-0.jpg

I serien om oavslutade pysselprojekt har vi kommit till De Flätade Stolsdynorna. Det hela började med en beskrivning av en flätad matta i den eminenta tidningen Hemslöjd, för ohyggligt länge sedan. Principen är att man flätar av tygremsor och sedan syr ihop den långa flätan i en platt spiral. Jag valde att fyrfläta, både för att få en bredare fläta och för att det skulle se lite märkvärdigare ut. Tre remsor gråsvarta jeans och en remsa djuprött satinfodertyg. Det blev riktigt snyggt, och det var till och med överkomligt att sy ihop det hela. Visst är det mer långtråkigt än att fläta, men det går ändå relativt snabbt framåt och jag kände att det hände lite varje gång jag tog fram påsen med materialet.

Tills jeansen tog slut. Jag hade ett par gråsvarta jeans och när de var sönderklippta hade jag en så enorm hög remsor att tanken att det inte skulle räcka inte föresvävade mig. Det hjälpte inte. Jeansen tog slut och där satt jag med två stolsdynor lagom för en femårig rumpa, ungefär. I det här skedet blev projektet liggandes så länge att det är sorgligt att prata om. Efter ett tag gav jag mig ut på jakt efter ett liknande jeanstyg på diverse loppisar. Kom hem glad i hågen med ett par i praktiskt taget exakt samma nyans. Började sy. Fick konstatera att tyget var av en helt annan kvalitet och fransade sig betydligt mer än de första jeansen. Och ungefär här befinner vi oss nu. Den tappade sugen är dock upplockad igen efter att ytterligare ett par väl slitna gråsvarta jeans dykt upp och så gott som tiggt om att förvandlas till tygremsor. Fortsättning följer. Men Gud vet när.

Lämna en kommentar

Under Skapande

Lantis eller stadsråtta? Eller både och?

Jag skulle förklara nyansen på den blågröna fondväggen i min sprillans nya studentlägenhet. En liten, ytterst välplanerad, etta med kokvrå på 26 kvadratmeter. Ingen balkong, men fönster åt två håll. Och en ljuvlig fondvägg som satte färg på det hela.
– Jo, började jag. Om du tänker dig ett fält med omogen havre, fast lite mörkare.
Min studiekamrat tittade på mig som om jag kom från Pluto, eller strax bortanför. Och riktigt så var det ju inte. Men det var ett av de tillfällen då jag insåg att mina referensramar inte var riktigt likadana som deras som vuxit upp i stan.

Jag är uppvuxen i en liten by bestående av åtta hus, men har i hela mitt vuxna liv bott i storstäder. Först i Göteborg medan jag studerade, och numera sedan ett antal år i Malmö. Kulturkrocken är inte längre lika påtaglig i vardagen, och börjar därför gå att analysera.

Är det allmänbildning att kunna skilja på smörblomma och maskros? Eller de fyra sädesslagen? Kanske. Eller hör det till det där man tror är allmänbildning när det är självklart för en själv? Och vad är i så fall självklart för den som vuxit upp i stan?

Hade det bara handlat om att känna igen en smörblomma hade det väl varit en världslig sak. Men skillnaderna i referensramar får ju också konsekvenser för våra ställningstaganden. Det är därför det är så viktigt att inte bara ett perspektiv synliggörs i politiska beslut och den dagliga debatten. Hur obalansen i detta påverkar de beslut som fattas är en analys som måste göras. En berikande mångfald handlar inte bara om att ta vara på varifrån människor kommer, utan också att låta det vara möjligt att ta vägen dit man vill. Då måste de politiska besluten säkerställa att det går att bo både i stan och på landet på ett rimligt sätt.

Lämna en kommentar

Under Åsikter

Att vara en pysselhamster

Visst är det märkligt hur mycket roligare det kan vara att starta upp nya projekt än att avsluta gamla? Börja skriva blogginlägg utifrån en fenomenalt klok tanke som aldrig tänks färdigt, planera ommöbleringar som planeras om så många gånger att den ursprungliga idén fullständigt gått förlorad, köpa material till pysselprojekt som faller på att det fattas en yttepytteliten detalj innan man är helt klar över hur man ska bära sig åt. Särskilt lådan med material tenderar att svämma över. Periodvis har jag totalt köpstopp på fina papper, broderigarner, tyger och annat som kan vara helt oundgängligt när det kliar i fingrarna. Kanske borde lådan rensas. Men nu är det ju så med kreativitet, att den inte kan planeras i detalj. Plötsligt behöver man den där tyllbiten eller garnstumpen till något som inte alls hade blivit lika bra utan. Då kommer pyssellådan (eller, i ärlighetens namn, lådorna), väl till pass. Man behöver en fin knapp och hittar cernitlera. Man behöver tygpynt och hittar en bit spets. Lådan blir plötsligt en skattkista och fler idéer dyker upp utifrån det som finns där.
Idéer som blir planer som blir ett påbörjat pysselprojekt som till slut, kanske, blir något i närheten av vad som var tänkt.

2 kommentarer

Under Skapande