Kategoriarkiv: Åsikter

Rättvisa, genus, samhällsdebatt, prioriteringar, människosyn, politik, värderingar, ris och ros.

Lantis eller stadsråtta? Eller både och?

Jag skulle förklara nyansen på den blågröna fondväggen i min sprillans nya studentlägenhet. En liten, ytterst välplanerad, etta med kokvrå på 26 kvadratmeter. Ingen balkong, men fönster åt två håll. Och en ljuvlig fondvägg som satte färg på det hela.
– Jo, började jag. Om du tänker dig ett fält med omogen havre, fast lite mörkare.
Min studiekamrat tittade på mig som om jag kom från Pluto, eller strax bortanför. Och riktigt så var det ju inte. Men det var ett av de tillfällen då jag insåg att mina referensramar inte var riktigt likadana som deras som vuxit upp i stan.

Jag är uppvuxen i en liten by bestående av åtta hus, men har i hela mitt vuxna liv bott i storstäder. Först i Göteborg medan jag studerade, och numera sedan ett antal år i Malmö. Kulturkrocken är inte längre lika påtaglig i vardagen, och börjar därför gå att analysera.

Är det allmänbildning att kunna skilja på smörblomma och maskros? Eller de fyra sädesslagen? Kanske. Eller hör det till det där man tror är allmänbildning när det är självklart för en själv? Och vad är i så fall självklart för den som vuxit upp i stan?

Hade det bara handlat om att känna igen en smörblomma hade det väl varit en världslig sak. Men skillnaderna i referensramar får ju också konsekvenser för våra ställningstaganden. Det är därför det är så viktigt att inte bara ett perspektiv synliggörs i politiska beslut och den dagliga debatten. Hur obalansen i detta påverkar de beslut som fattas är en analys som måste göras. En berikande mångfald handlar inte bara om att ta vara på varifrån människor kommer, utan också att låta det vara möjligt att ta vägen dit man vill. Då måste de politiska besluten säkerställa att det går att bo både i stan och på landet på ett rimligt sätt.

Annonser

Lämna en kommentar

Under Åsikter

Välj en åsikt, inte två.

Jag vet att jag inte ska förvänta mig logik i den politiska debatten. Dock blir jag ändå lite trött när, ofta samma, debattörer ena gången upprörs över yrkespolitikers pensionsvillkor, och nästa gång upprörs över att politiker får jobb i den privata sektorn kort efter att de avslutat sitt politiska uppdrag. Nu senast handlade det om Filippa Reinfeldt.

Det får mig att undra vad det egentligen är man vill. Antingen vill man att f.d. riksdagsledamöter underkastar sig a-kassans villkor som alla andra och därmed också från dag ett förväntas anstränga sig för att hitta ett nytt arbete. I så fall kan man inte uppröras över att de väldigt snart får ett annat arbete, där de kan tänkas ha nytta av sina tidigare erfarenheter. Så funkar det på resten av arbetsmarknaden, för den som har tillräcklig erfarenhet eller tur.
Eller så menar man att just högt uppsatta politiker har ett uppdrag som är så speciellt att det kräver speciella villkor även efter att uppdraget är slut. För att undvika risken att politiska beslut anpassas utifrån den enskilda politikerns framtida möjligheter på arbetsmarknaden har det traditionellt funnits generösa fallskärmar, som i och för sig har minskat de senaste åren.

Man får absolut tycka att det är knepigt att vissa grupper av politiker har generösa pensionsvillkor.

Man får absolut tycka att politiker på hög nivå med stort kontaktnät och ett enormt informellt inflytande bör hålla sig i bakgrunden under en period efter avslutat politiskt uppdrag.

Men man kan faktiskt inte tycka de två sakerna samtidigt.

Lämna en kommentar

Under Åsikter

Ideologiska rötter

En viktig sak i samhällsdebatten är vilken människosyn som gömmer sig bakom de politiska förslag som diskuteras. Utgår man från att alla individer är lika kapabla till stordåd vid alla tillfällen i livet, och att det därför är lathet och brist på engagemang som gör att man misslyckas, eller ser man att alla har toppar och dalar och att man kanske skulle vinna på att ge folk en andra chans lite nu och då? 

Det här är en så grundläggande fråga att den påverkar närmast alla politikområden. Skolpolitik – ska man kunna läsa upp sina betyg efter gymnasiet eller har man försatt sina chanser då? Arbetsmarknad – ska vi utgå från att de allra flesta vill ha ett jobb eller måste a-kassan läggas på minimal nivå för att lägga maximalt tryck på den arbetssökande? Missbruksvård – ser vi missbrukaren som en person som gjort fel val och får skylla sig själv eller en människa i behov av vård? Jag skulle vilja att vi diskuterade de grundläggande värderingarna bakom de politiska förslagen lite oftare, särskilt nu i valtider. Då skulle det bli mer förutsägbart i vilken riktning de politiska förslagen sedan skulle läggas. I dagsläget, där enskilda förslag lanseras utan förankring i partiernas ideologi, kan nästan vilket förslag som helst komma från vilket parti som helst utan att man har skäl att vara förvånad.

Lämna en kommentar

Under Åsikter

Den viktigaste frågan

Kan vi inte, för en gångs skull, komma överens om att den måttstock ett samhälle ska mätas efter är hur det bäst skyddar sina svagaste?

Kan vi inte, för en gångs skull, lyfta blicken högre än till frågan om hur just jag gynnas eller missgynnas?

Skulle vi kunna komma överens om att tillämpa de funderingarna i valet också?

Nä… nu gick jag nog för långt, va?

Lämna en kommentar

Under Åsikter

Den ödsliga mitten

Ibland blir jag avundsjuk på de som klarar att hålla med ett parti i så stort mått att det funkar att engagera sig som medlem. 
Jag skulle gärna vara med och arbeta för en bättre värld i stort och smått. Tillsammans med andra tänka och diskutera. Ta ansvar. Ha åsikter i organiserad form. 

Min politiska hemvist skulle kunna beskrivas som ”Den ödsliga mitten”. För några år sedan hörde man ofta svensk politik beskrivas som att alla trängdes så nära mitten som möjligt. Så är det verkligen inte idag. C drar så långt högerut i vissa frågor att M nästan ser rödrandiga ut. V sliter i S och Mp på sitt hörn i ett desperat försök att få inflytande. Samtidigt försöker samtliga partier, med rätta, markera så stort avstånd till Sd som bara är möjligt. De flesta kämpar dessutom för att ta sig an jämställdhetsfrågorna utan att ge alltför stort debattutrymme till Fi. Kvar på mitten står en tredjedel av väljarkåren och ser sig vilset omkring. 

Jag fyllde nyligen i en enkät från Göteborgs Universitet där man bl.a. fick svara på vilken koalition man helst hade sett i regeringsställning. Det ska bli väldigt spännande att se resultatet från den undersökningen. Gissningsvis är det sånt som kommer att fungera som utfyllnad under valvakan (och då tittar ni väl?). 

Som jag har skrivit i ett tidigare inlägg skulle jag gärna ser mer blocköverskridande överenskommelser. Ett skäl till det är att jag tycker att två alternativ är för lite. Ett annat är att de två blocken gör det sådär tomt på mitten. För mig som tycker att det är viktigt med både solidaritet med de som har det tuffast i samhället, schyssta villkor för företagare, och en ambitiös miljöpolitik, finns inget vettigt alternativ i svensk politik. 

Lämna en kommentar

Under Åsikter

Den ofullkomliga politiken

Det parti som erkänner sina svagheter får min röst.
Det parti som säger ”Den här frågan är svår för oss, vi är inte färdiga med den.”
Det parti som till meningsmotståndaren säger ”Du har en poäng där, så har vi inte tänkt på saken .”

Politik beskrivs ofta som konsten att kompromissa. Tyvärr liknar en valrörelse mer konsten att skrika högst om vad man minsann inte tänker kompromissa om. Det gör knappast röstandet enklare för en stackars väljare.
I det offentliga samtalet skulle jag vilja se mer av resonerande och funderande, mer diskussion och mindre debatt.

Rent praktiskt skulle många områden vinna på mer långsiktiga blocköverskridande överenskommelser. T.ex. miljöområdet där viktiga investeringar riskerar att nedprioriteras för att de ekonomiska villkoren på längre sikt är alltför osäkra. Eller skolan, där varje regering drivs av ett omättligt behov av att sätta sitt avtryck i läroplanen.

Så, politiker, mer kompromiss och mindre tjäbbel, om jag får be.

4 kommentarer

Under Åsikter